Bakgrund

Stadsarkitektföreningen bildades 1924 i Jönköping under namnet ”Föreningen Sveriges Stadsarkitekter, FSS”. Syftet var ”att tillvarata stadsarkitekterna vidkommande intressen”. Medlemskapet stod öppet för alla stadsarkitekter eller annan ”arkitektutbildad kommunal tjänsteman, som innehar en med stadsarkitekt jämförlig uppgift”.

Det rådde vid den tiden ganska stor oklarhet om stadsarkitekternas roll och kompetens och många mindre städer hade över huvud taget ingen stadsarkitekt, vilket inte heller var något krav. Detta var en av skälen till föreningens tillkomst. Därför den förste ordföranden i FSS, stadsarkitekten i Stockholm, Sigurd Westholm, inledningsvis som sin huvuduppgift att verka för en ändring av lagen, så att landets byggnadsnämnder till biträden skulle tvingas att ha kompetenta stadsarkitekter. Detta kröntes med framgång 1931, när kravet infördes i den nya stadsplanelagen och byggnadslagen.

Successivt ökade stadsarkitekternas arbetsuppgifter, vilket självklart blev föremål för föreningens uppmärksamhet, inte minst sedan den tekniska granskningen vid statlig lånegivning tillkommit på 40-talet. Genom statens ökade engagemang i bostadsbyggandet expanderade denna fram till sin kulmen under miljonprogrammet på 60-talet.

Bland de frågor som därutöver sysselsatt föreningen under årens lopp märks byggkrångel, sanering, parkering, general- och stadsplanefrågor, samordning mellan fysisk- och ekonomisk planering, stadsförnyelse, arkitektutbildningen, m.m.

En av de allra viktigaste uppgifterna har i alla år varit bevakningen av lagstiftningen och tillkomsten av allehanda normer. Föreningen har författat åtskilliga yttranden under de långvariga förarbetena till PBL. Exempelvis över att det tidigare kravet på byggnadsnämnderna att ha en stadsarkitekt ej fanns med i det första förslaget. Ordningen återställdes dock och när PBL sjösattes 1987 fanns kravet på arkitektkompetens åter med, om än inte i form av titeln stadsarkitekt.